Med gedigna rötter i den svenska punkscenen borde väl egentligen inte Fou Parle låta så här. Men det gör jag. Parallellt med mitt låt- och textskriveri inom punk och annan lite hårdare musik har jag under ganska lång tid haft ett sidoprojekt: att skriva låtar som snarare har sina rötter i en lång svensk vis- och poptradition. Lång tid innebär i detta fall ungefär 40 år.

Under tidigt åttiotal bildade vi punkbandet Råttorna, som fortfarande lever ett slags liv. Men det här är något annat. En del jämför det med Winnerbäck, Sundström, Demian… men det skiter jag i. Åtminstone tar jag det inte negativt. Inte heller att jag råkade ge min skiva samma namn som Toni Holgersson gjorde med sin redan 2012. Jag hade helt enkelt inte koll. Jag gillar titeln. Den här skivan står på egna ben. Jag har gjort det mesta själv. Men allt kostar pengar. Det blir till och med mycket pengar när man står för det själv.
Nu behöver jag backning för att kunna trycka vinylen. Det är ju ändå den de flesta vill ha. Lyssna på plattformarna och förbeställ sen.

Recensioner

”Tydligast är ändå sorgen och vemodet och frågan är om någon annan kan få ordet ”lycklig” att rymma lika mycket melankoli. 7/10.” 
                                                                                                             – Hymn 
 
”Bra musik är det dock och texterna är underfundiga som det brukar bli när vi får punkpoeter som gör fina visor. Det är verkligen en skön platta som tar upp tillvaron på ett för mig utsökt sätt.” 
                                                                                                             – Blaskans vänner 
 
”Sentimentalsjukhuset må sakna en klar uniformitet och stark instrumental backning men allt annat finns där, och det står därtill ståtligt.” 
                                                                                                             – Borås Tidning 
 
”Hur som helst består Sentimentalsjukhuset av 12 låtar med mycket välskrivna, bra och intressanta texter som inte värjer för varken diskbänksrealism, samhällskritik eller mörker, men som samtidigt har en poetisk ordrikedom och undviker politisk pekpinnelyrik. (…) Bortser man från liknelsen med Winnerbäck skulle jag också vilja sträcka ut hakan och våga påstå att Fou Parle även har en robust del Stefan Sundström i sitt uttryck och det vete fan, men ibland gränsar sångarens attityd även till den svenska viskonstens konung: Cornelis Vreeswijk, när denne var som mest radikal och uppkäftig. Det är ett gott omdöme om något.” 
                                                                                                             – Zero 
 
“His music style has shifted completely from punk rock to folk, roots an Americana and this makes this nicely arranged album to something very recommendable for the many fans of these genres.”  
                                                                                                             – Rootstime (Belgien) 
 
 
”En mycket stark solo-debut och en klar kandidat till årets bästa skiva.” 
                                                                                                             – Thirsty Boots